Typiska danser i Karibien

De traditionella danserna i Karibien har sina rötter i det förflutna. Karibien är ett vidsträckt territorium som omfattar flera nationer som gränsar till Karibiska havet , såväl som öarna som omges av denna del av Atlanten. Bland de förstnämnda finns Mexiko , Colombia , Nicaragua och Panama , medan de senare inkluderar nationer som Kuba (om du vill lära dig mer om landets seder, klicka här ), Dominikanska republiken och Jamaica.

Därför är de typiska danserna för Karibien de som utövas i hela detta vidsträckta territorium. För närvarande är de resultatet av en syntes av tre influenser: inhemska, spanska och afrikanska , den senare fördes dit av de som var dömda till slaveri. Faktum är att många av dessa danser utfördes i slutet av de mödosamma arbetsdagarna för både slavar och fria arbetare. Men utan vidare, låt oss prata om dessa rytmer.

Typiska danser i Karibien: ett stort utbud

Det första som slår en med dessa danser är det stora antalet . Till exempel finns den så kallade " son de negro ", som har sitt ursprung i ön Saint Lucia; den colombianska puya ; sexteto eller son palenquero; och tamborito , som har sitt ursprung i Panama. Men eftersom det är omöjligt att täcka alla dessa danser, ska vi berätta om de mest populära.

Salsa, den typiska karibiska dansen

Intressant nog blev den mest typiska karibiska dansen populär i New York på 1960-talet. Det var då som puertoricanska musiker, ledda av dominikanern Johnny Pacheco, gjorde den berömd.

Dess ursprung kan dock spåras tillbaka till de karibiska länderna, och mer specifikt till Kuba . Faktum är att både dess rytm och melodi är baserade på traditionell kubansk musik. Mer specifikt kommer dess rytmiska mönster från kubansk son , och dess melodi är härledd från son montuno.

Många av dess instrument är också kubanska. Till exempel bongos, timbales, güiro och cowbell , vilka kompletteras av andra som piano, trumpeter och kontrabas. Slutligen kommer dess harmoni från europeisk musik.

Merengue, Dominikanska bidrag

Merengue är den populäraste dansen i Dominikanska republiken . Den kom också till USA under förra seklet, men dess ursprung går tillbaka till 1800-talet och är oklart. Så pass oklart att det finns flera legender om den.

En av de mest kända säger att en stor infödd hjälte skadades i benet som kämpade mot spanjorerna. När de återvände till sin by bestämde hans grannar sig för att festa honom. Och eftersom de såg att han haltade valde de att imitera honom när de dansade. Resultatet var att de släpade benen och flyttade höfterna, två typiska egenskaper hos marängkoreografi.

Oavsett om det är sant eller inte, är det en fin historia. Men faktum kvarstår att denna dans har blivit en av de mest populära i världen, till den grad att den har förklarats som ett immateriellt kulturarv av UNESCO.

En kanske mer trolig tradition tillskriver sitt ursprung till bönderna i Cibao -regionen som reste till städerna för att sälja sina produkter. De bodde på värdshus, varav ett hette Perico Ripao. Det var där de underhöll sig genom att utföra denna dans. Därför kallades den Perico Ripao på den tiden och platsen.

När det gäller musiken är den baserad på tre instrument: dragspel, güira och tambora . Slutligen är det också märkligt att den huvudsakliga personen som var ansvarig för förfiningen och utvecklingen av merengue var diktatorn Rafael Leónidas Trujillo , en stor anhängare av denna genre som skapade skolor och orkestrar för att främja den.

Mambo och dess afrikanska ursprung

Bland de traditionella danserna i Karibien utvecklades denna på Kuba . Dess ursprung tillskrivs dock de afrikanska slavarna som anlände till ön. I vilket fall som helst är den moderna versionen av denna dans tack vare Arcaño-orkestern på 1930-talet.

De tog den kubanska danzónen , snabbade upp den och introducerade synkopering i slagverken samtidigt som de lade till element från montunogenren . Det var dock mexikanen Dámaso Pérez Prado som populariserade mambon världen över. Han uppnådde detta genom att utöka antalet musiker i orkestern och lägga till typiska nordamerikanska jazzelement som trumpeter, saxofoner och kontrabas.

Ett annat karakteristiskt drag var den distinkta kontrapunkten som tvingade kroppen att röra sig i sin rytm. På 1950-talet tog flera musiker med sig mambon till New York, vilket gjorde den till ett verkligt internationellt fenomen.

Cha-cha

Även den är född på Kuba , och dess ursprung kan spåras tillbaka till en effekt av mambon. Vissa dansare var inte bekväma med den frenetiska rytmen i dansen som populariserades av Pérez Prado. De sökte något mer avslappnat, och så föddes cha-cha-cha med sitt lugnare tempo och medryckande melodier.

Mer specifikt tillskrivs dess skapelse den berömda violinisten och kompositören Enrique Jorrín , som också främjade vikten av texter framförda av hela orkestern eller av en solosångare.

Enligt experter kombinerar denna musik rötterna från kubansk danzón och mambo , men förändrar deras melodiska och rytmiska struktur. Den innehåller också element från Madrids chotis . Själva dansen sägs ha skapats av gruppen som koreograferade den på Silver Star-klubben i Havanna. Deras steg producerade ett ljud på golvet som liknade tre på varandra följande knackningar. Och med hjälp av en onomatopoeia döpte de genren till "chachachá ".

Cumbia, afrikanskt arv

Till skillnad från sin föregångare anses cumbia vara en ättling till afrikanska danser som fördes till Amerika av förslavade människor. Den innehåller dock även inhemska och spanska inslag.

Även om den idag dansas över hela världen och folk pratar om argentinsk, chilensk, mexikansk och till och med costaricansk cumbia, bör ursprunget till denna dans sökas i Colombia och Panama.

Som ett resultat av den syntes vi nämnde härstammar trummorna från sina afrikanska rötter, medan andra instrument som maracas, visselpipor och guache härstammar från Amerika. Däremot härstammar dansarnas klädsel från traditionell spansk klädsel.

Men det som intresserar oss mest i den här artikeln, själva dansen, har genuint afrikanska rötter. Den utstrålar sensualitet och koreografi som är typisk för danser som fortfarande kan hittas idag i hjärtat av Afrika.

Bachata

Det är också en genuint dominikansk dans , men en som har spridit sig över hela världen. Den har sitt ursprung på 1960-talet från den rytmiska boleron , även om den också visar influenser från merengue och kubansk son.

Dessutom ersattes vissa instrument typiska för dessa rytmer i bachata. Till exempel ersattes bolerons maracas av güira , som också tillhör slagverksfamiljen, och gitarrer introducerades.

Precis som så många andra danser ansågs bachata från början vara en dans för de lägre klasserna. Den var sedan känd som "música de amargue" (bitter musik) , en hänvisning till den melankoli som återspeglas i dess teman. Det var inte förrän på 1980-talet som genren spred sig internationellt och så småningom erkändes av UNESCO som ett immateriellt kulturarv.

Dessutom har bachata genom sin historia delats upp i två undergenrer. Technoamargue var en av dem. Den kombinerade dansens egenskaper med musik skapad med elektroniska instrument, samtidigt som den fusionerade med andra genrer som jazz eller rock . Dess mest kända artist var Sonia Silvestre.

Den andra undergenren kallas "bachata rosa ", som har blivit mycket mer populär världen över. Tänk bara på att dess största namn är Víctor Víctor och framför allt Juan Luis Guerra . I den här stilen kombineras den med romantiska ballader.

När det gäller genren idag är dess största exponent den amerikanske sångaren av dominikanskt ursprung, Romeo Santos , först med sin grupp Aventura och nu som soloartist.

Andra typiska danser i den mindre populära Karibiska regionen

De danser som vi hittills har berättat för dig är typiska för Karibien, men de har överskridit dess territorium för att bli kända över hela världen. Det finns dock andra danser som inte har varit lika framgångsrika utomlands, men som är enormt populära i Karibien.

Så är fallet med porro , vars ursprung ligger i colombianskt territorium före spanjorernas ankomst. Den kombinerar influenser från inhemska gaita-spelare med afrikanska rytmer och har ett tydligt inslag av förförelse. För närvarande är det en balsaldans med en rytmisk och festlig takt. Traditionella colombianska kläder bärs vanligtvis till denna dans. Fandango tillhör också denna typ av dans , även om den inte har något att göra med sin spanska namne. Den har sitt ursprung i den bolivianska staden Sucre och spred sig snabbt till den colombianska Urabá-regionen . Det är en livlig korrido där kvinnorna, märkligt nog, bär ljus för att avvisa männens närmanden.

Mapalé har ett tydligare afrikanskt inflytande . I denna dans sätter trummorna och llamadoren (en typ av trumma) rytmen. Dess ursprung var relaterat till arbete, men idag har den en onekligen festlig karaktär. Det är en energisk och livfull dans, full av exotism.

Slutligen ska vi berätta om bullerengue . Liksom andra traditionella danser från Karibien inkluderar den dans, sång och melodisk tolkning. Den senare utförs endast med trummor och handklappningar. Sången utförs alltid av kvinnor, och dansen kan utföras av par eller grupper.

Sammanfattningsvis har vi berättat om några av de mest populära karibiska danserna. De första vi nämnde har uppnått internationell berömmelse och popularitet. De senare är lika välkända i regionen där de framförs, men mindre i resten av världen. I vilket fall som helst finns det många andra typiska danser från Karibien . Bland dem ska vi kortfattat nämna farotas , garabato (som spanjorerna förde till Amerika) och sere sé-sé.