När vi sitter fastklistrade vid våra telefoner, hyperuppkopplade, tror vi att världen är liten och modern, och att vi redan befinner oss i 2000-talet. Men sanningen är att världen fortfarande är vidsträckt, och det finns fortfarande hörn långt ifrån moderniteten där livet levs i stort sett som det gjordes för århundraden sedan.
En av dessa platser ligger på North Sentinel Island , en liten ö i Bengaliska viken som tillhör Andamanernas skärgård. Den är känd som ett djurpark för människor, men länge var den känd som Cannibal Island ...
North Sentinel Island
Som jag nämnde är det en del av Andamanernas skärgård , en ögrupp i Bengaliska viken , som ligger mellan Myanmar och Indien . En stor del av dessa öar utgör Andamanernas och Nikobarernas territorium, inom Indien.
Människorna som bor där har haft väldigt lite kontakt med andra befolkningsgrupper genom sin historia och är kända som sentineleserna . De är i huvudsak en stam av jägare och samlare och lever som sådana på jakt, fiske och lokal flora.
Sentinelese
Jägare och samlare, inte bönder . De brukar inte marken och man tror att de inte har utvecklat metoder för att göra upp eld, så antropologer anser att de lever i ett primitivt tillstånd.
De är inte en stor grupp, även om en exakt siffra inte kan sägas, mellan 50 och 500 personer. Det är också okänt hur tsunamin 2004 påverkade dem, så lite är känt om dem.
Sentineleserna är mörkhyade, korta och har afrotexturerat hår . Det lilla man vet om dem är fortfarande baserat på vad man lärde sig genom mycket begränsad kontakt i slutet av förra seklet: de bor i hyddor utan inre skiljeväggar, golven är gjorda av palmblad och hyddorna är inte stora. Familjer delar en hydda, och det finns en större hydda för möten och religiösa riter.
Dessa människor är ovana vid metallbearbetning eftersom det praktiskt taget inte finns några metaller på ön, så den lilla metall de har verkar vara det som har spolats i land. Detta är fallet med ett par lastfartyg som gick på grund på ett närliggande korallrev, och vars last försåg dem med järnföremål.
Ön har tre laguner , så sentineleserna behöver inte ens fiska i havet bortom korallreven som skyddar dem. De skjuter sina flottar med åror som nuddar botten och inget mer.
Kontakten med utlänningar har varit begränsad och gett blandade resultat: britterna anlände i slutet av 1800-talet och tog fångar i avsikt att återlämna dem med värdefulla gåvor. Emellertid dog ett par fångar, så de återlämnade två barn – med gåvor, ja – som snabbt försvann in i djungeln. Det verkar som att britterna inte var särskilt intresserade av ön, eftersom de aldrig återvände.
På 60-talet återvände indianerna, men sentineleserna drog sig tillbaka in i djungeln och kunde inte få kontakt. Senare ankrade den indiska flottan i närheten och lämnade några gåvor på stranden. På 70-talet försökte en expedition av antropologer igen , med bättre tur, men de lyckades inte få fram något betydande.
Det roliga med allt detta är att de återvände 1974 med ett team från National Geographic , och sentineleserna kom ut för att möta dem och attackerade dem med pilar. Precis som spanjorerna i Amerika lämnade de dem leksaker, köksredskap, kokosnötter och till och med en levande gris. Pilarna flög igen, och en skadade dokumentärregissören…
Det var inte förrän på 90-talet som sentineleserna tillät fartyg att komma lite närmare, men aldrig helt . Så småningom slutade den indiska regeringen att försöka få kontakt , vilket är anledningen till att det också är oklart hur tsunamin 2004 påverkade dem.
Även på 2000-talet är det känt att de dödade ett par fiskare som måste ha tillbringat natten där och att de skrämde bort helikoptrar med stenar och pilar. Låt den som vill höra det, höra det, eller hur? Det är kristallklart att dessa människor inte vill ha något att göra med det vi kallar civilisation.
För vissa är det en sorts skatt, för andra ett mänskligt zoo . Antropologer tror att sentineleserna har bott på ön i cirka 65 000 år – 35 000 år före den senaste istiden, 55 000 år innan mammutarna försvann från Nordamerika och 62 000 år innan pyramiderna förmodligen byggdes.
Dessa människor tros vara direkta ättlingar till de första människorna som lämnade Afrika, vilket är fascinerande. Antropologer har också en teori om deras aggressiva och tillbakadragna beteende: ön ligger längs flera forntida handelsvägar mellan Europa, Mellanöstern och Sydostasien – även slavvägar – så de antar att de, med tanke på deras afrikanska utseende, måste ha försökt landstiga och tillfångata människor.
Därav deras fientlighet och deras önskan att förbli isolerade från världen. Men varifrån kommer deras rykte som kannibaler?
Sentinelese, kannibaler?
Denna berömmelse måste också ha skyddat dem från nyfikna utlänningar eller slavhandlare. Ryktet att folket på Andamanöarna är kannibaler har alltid cirkulerat i området. Det finns inga bevis, men kanske idén härrör från det faktum att vissa stammar använder sina förfäders ben som smycken. Dödskallar inkluderade!
Ptolemaios , den grekiske astronomen, talade redan under 100-talet f.Kr. om kannibalernas ö i Bengaliska viken, så legenden om kannibalerna cirkulerade alltid bland sjömän. Till och med Marco Polo beskrev skärgårdens folk i allmänhet som " en ras av vildar och odjur som dödar och äter varje utlänning som sätter sin fot på deras marker ".
Lite här, lite där, folk prydda med mänskliga ben och voila, vi har legenden om kannibalerna. Och sist men inte minst, ingen kan känna dessa människor för att säga att det inte är sant.
Vi kanske aldrig seglar genom vattnet i Bengalbukten så jag har något att föreslå: slå på din dator, gå till Google Earth och titta på den här delen av världen. Du kommer att kunna se satellitbilder av ön. De visar inte mycket, det är sant, bara en ö med en tät djungel och figuren av fraktfartyget strandsatt på 80-talet.
Sentinelerna är fortfarande långt ifrån världens blick, en värld där alla idag ser på alla ... utom sig själva.